Att gå in i studenttider är som att tappa bort allting i en dimma av lyckorus. Tiden, en själv, varandra, rutiner och måsten. Men det är rätt fantastiskt, trots virret. Igår sprang sprang jag från skolan för att cykla cykla till jobbet, för att sedan bila bila in till stan för att väldigt väldigt stressigt försöka fota mina sinnessjukt fina vänner på bal. Efter det fick jag bila bila ännu mer stressat hem för att mötas av klasskamrater som redan parkerat sig på min altan. Grillen tändes, och sen var det bara kul.