ÅÅÅHHHH DEN LJUSNANDE FRAMTID ÄR VÅR!!

Igår var den mest overkliga dagen i mitt liv. Det var så förbannat jäkla roligt, tokigt, galet, fint och känslosamt . "Hur känns det?" - ja, fantastiskt, kul, konstigt, underbart osvosv x 10000. Det går ju liksom inte att beskriva hur det KÄNNS. För hur känns det egentligen när en plöstligt inte vet någonting. Frihet var det ja, men vad innebär den då?  
Nåväl. Att beskriva en känsla går nog ikke, men att visa hur det såg ut är däremot betydligt enklare. 
07.00 träffades vi i Dalias trädgård för att starta dagen med champangefrukost.
Mössor skulle signeras.
Vi taggade flaklistan, delade ut medaljer med nomineringar (jag blev klassens stoner, i dubbel bemärkelse. Hehe, den var kul), drack champange från mössorna och berättade hur mycket vi tycker om varandra.
But first......selfie xDxDxD
"Fan om det inte kommer fram lite sol ändå.."
Vi gjorde en bild i repris från balen.
Mmmm, 3 jäkla år med dessa alltså.
Sen rusade vi mot bussen och tömte flaskorna på vägen.
Så anlände vi till skolan, lyssnade på tal och musik, fick betygen, kramades och så.
Och efter att ha sjungit "[klassnamn] tjalalalala", "vem vill gå i 2:an nu" osv och konstaterat att FAAN, vi KLARADE det!!!! så fick vi äntligen springar ut från skolan, ut på trappen och sjunga Studentsången för hurrande åskådare.
Såg detta fula på håll och insåg snart att, haha, den där ungen är ju jag...ehehhe..
Jag och Sara var förberedda för att inte drunkna i alkoholen.
Och så var det dags för livets roligaste upplevelse, typ: flaket. SÅ_jäkla:_kul!!
Efter timmar av det jippot så kom jag hem till släkt, vänner och mängder av vimplar med mig på. Åt massamassa mat, fick pärlhalsband kastade på mig á la New Orleans och var så glad för att så många hade kommit för att fira mig. SKÅL på det!
Hela kusinskaran var samlad igen efter en lång tid av den ena eller andra borta i andra städer och länder.
Så var det dags för att återvända till klassen. Vi drack öl och åt pizzabullar i Frösö sportstuga innan vi for in till stan och rådhustrappen för att fira med alla andra studenter.
Såhär såg det visst ut från ikke-studenternas håll /min syster. Så var vi där. Stötte på gamla och nya vänner. Var blandat lite ledsen och vansinnigt lycklig. Vann som vanligt över publiken i att sjunga "I'm Gonna Be (500 Miles)" och lyfte på mössan för att fånga in lyckan och friheten.
 
Och lite så var det med det. Det firades och hurrades och någon gång kom en hem, tog av sig mössan för sista gången och tänkte att nu, nu börjar livet. Och det börjar med att ikväll fara till Göteborg med världbästa människor. Hujedamig alltså. HURRA!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0