Scarborough - tredje och sista delen.
Lagom trötta och slitna efter fredagens galej så for vi tidigt på lördag morgon till Flamingo Land.
Oj vad kul vi hade! Åkte tills man knappt kunde stå rakt länge. Seriöst. Ville typ ligga i fosterställning och dö pga illamående. Här ser ni snygga Becca, och så Elin och Egil som kikar fram lite.
Åt äcklig fish & chip till lunch. Men vi var glada ändå, för solen var framme och man behövde inte ha jacka.
Sen kom kvällen vi alla väntat på. Första och enda gången vi faktiskt var tillsammans (nästan) allihopa. Firade Kims 18årsdag på hemmafest där vi satt ute under stjärnhimlen utan att frysa, drack desperado och älskade varandra. Jag fick ett framtida barn uppkallat efter mig och sen, sent, så tog vi som inte var riktigt färdiga än taxi in till stan för att klubba.
Söndag var vår sista dag. Så efter en välförtjänt sovmorgon så drog Keegan och Sarah med oss till stranden.
Stötte på fler utbytesfolk.
Köpte världsgod (!!!) glass på Harbour Bar. Kul med engelsmän som ba "ha-bu-ba" och man förstår inte vad man letar efter egentligen.
Jake. Svår.
Alltså så himla, himla fint här!!
<3<3<3<3
"Ta en estetisk bild med den här skeden".
Så promenerade vi runt typ halva Scarborough, åt sekundfärska munkar och kollade på enorma vågor och surfare som var kanske liiiite bättre än vad vi själva hade varit.
Turiststopp.
Avslutade i en mysig japans trädgård där vi nästan tuppade av, så begav vi oss hem igen.
Avslutade sista kvällen med att åka upp på Oliver's Mount och kolla på utikten över denna fantastiska stad som för ett tag blivit vårat hem. För det har känts så. Med sånna fantastiska männsikor runt en hela tiden och dagar som aldrig var de andra lika. När allting är så himla bra hela tiden och sömn är lägst prioriterat. När man träffar så många fina personer för kanske första och sista gången. Då. Då är det så himla, himla tråkigt att behöva åka hem igen.
Men det var vi ju tvungen att göra. Så ett jobbigt hejdå, en alldeles för lång bussresa och en flygresa senare så hamnade vi i kalla Sverige igen. Trist, så himla trist. Vi väntade i 6 rätt mysiga timmar på Arlanda innan vi hoppade på nattåget hem. Så var det hej hemma och hejdå borta. Nu är det kallt, stilla och höst. Men ja. Det får väl vara rätt mysigt det med. Ändå.
Kommentarer
Trackback
